då ska jag berätta om ett ögonblick som är ganska så dramatiskt.

när jag var 10 år, så bodde jag i rånäs.

jag va väldigt bra kompis med en tjej som heter fredrica,

vi umgicks ganska mycket även om vi bodde grannar dvs dörren breve

ungefär.

en morgon när jag hade sovit hemma hos fredrica så skulle vi självklart

äta frukost, men de fanns inget smör ;o

och fredricas mamma vågade inte ta bilen för den va pajj.

så vi bestämde oss att cykla, när vi skulle cykla fanns de bara en hjälm,

och en cykel, efter massa krimskrams o småtjafs om hur vi skulle

göra så kom vi fram till att fredrica har hjälm, och skjutsar,

medans jag blev skjutsad utan hjälm.

vi kom väl halvvägs, till en bro, där vi ökade farten, för de va en liten nerförsbacke,

så vi åkte i full fart, och jag hade mina fötter på pinnarna som sitter

på hjulet till pakethållaren, jag kollade och sidan och.

så tog de bara stopp, tvärstopp i bakhjulet, jag skrek och drog i fredrica.

jag vågade inte ens titta ner, jag visste att min fot satt fast.

och att jag blev väldigt rädd, chockad,

min sko hade ramlat av, och jag kollade upp på fredrica som stog vid cykeln

med stora chockerade ögon ner på min fot, jag vågade inte ens kolla.

jag visste att de inte skulle se bra ut eftersom min sko hade flugit bort och

att hälen av skon hade gått av.

jag skrek, och grät.

sen försvann hon. hon kollade me sina rädda ögon och bara cyklade iväg.

jag trodde att jag skulle dö.

på riktigt, jag va tio år, på en gångväg i rånäs, med en fot förlite,

och kunde inte gå.

jag tittade på min fot och jag såg dendär, ääckliga hälsenan.

och kött som hände och blod som rann.

jag skrek på hjälp ett tusental gånger,

bilar åkte förbi,

såg mig, men kom inte tillbaka,

sen kom äntligen en bil, jag bad till gud, att någon skulle komma o se mig.

att nån skulle rädda mig.

då kom en bil, en äldre dam,

tog ut räddningsfilt eller vad det heter, bar in mig i bilen,

då kom fredrica och hennes mamma, jag som trodde att fredrica lämnat mig

men hon hade bara hämtat hjälp.

hon va ju bara 12 då.

och jag var 10.

dom ringde min mamma, eftersom då hade vi precis flyttat till rimbo.

så mamma kom snabbt som attan och sa att vi skulle åka och sy,

de va ju inte precis de ja ville,

men vi åkte, jag kommer ihåg smärtan, den är obeskrivlig.

handdukarna fylldes med blod, och mamam bar in mig på akuten,

jag kommer ihåg att vi låg där i fleraflera timmar, fick röntgas, sys osv.

det minnet, är ett minne som jag aldrig kommer att glömma :)

långt inlägg.